Rättelsen

Fredagen den 9 juli 2027

Rättelsen

Rosén och Cobot hade framstått som ett oskiljaktigt par. Den här kvällen brast något.

Eva hade inte velat säga någonting på telefon.

Hon hade bara bett mig träffa henne tre dagar senare på samma restaurang på Nybrogatan där vi hade ätit middag tillsammans första gången.

Under tre dagar hade jag försökt förstå vad hon kunde vilja berätta som varken fick skrivas i ett meddelande eller uttalas i ett telefonsamtal.

När jag kom dit satt hon redan vid bordet.

Det var ovanligt nog för att jag skulle reagera.

Eva brukade alltid vara fem eller tio minuter sen, som om världen var skyldig henne den tid som krävdes för att avsluta en tanke.

Den här gången väntade hon på mig.

Händerna låg runt ett orört glas vatten.

Hon drack inte.

Ansiktet var blekt och dragen trötta. Under ögonen låg de mörka skuggorna efter en natt som knappast hade innehållit någon sömn.

Jag satte mig mittemot utan att ta av mig jackan.

– Hej.

Hon lyfte blicken.

Ett leende började formas och försvann nästan omedelbart.

– Hej, Frank.

– Hur är det?

– Det går.

Servitörer rörde sig mellan borden. Kaffekoppar slog mot fat. Bestick skrapade mot porslin och samtalen runt omkring oss steg och sjönk i vågor.

Eva tycktes inte höra någonting av det.

– Så?

Jag hörde själv att rösten var för spänd för en vanlig lunch.

– Vad är det du inte ville säga på telefon?

Hon tittade på glaset.

Sedan på händerna.

– Regeringen har beslutat om en ny transparensåtgärd.

– Vilken?

– Jag var på Rosenbad i går. Rosén diskuterade åtgärden med Ferrari och Cobot. Mitt team var med eftersom vi måste kontrollera hur publiceringen kan genomföras tekniskt och vilka delar som omfattas av sekretess.

– Publiceringen av vad?

Eva såg på mig.

– Samtalen mellan Rosén och Cobot.

Jag var säker på att jag hade hört fel.

– Samtalen?

– Ja.

– Vilka samtal?

– Deras rådgivningssamtal.

Jag stirrade på henne.

– De ska publiceras?

– Varje vecka.

Hon gjorde en paus.

– Så fullständigt som lagen tillåter.

Orden föll mellan oss med en märklig tyngd.

– Sedan när?

– Sedan i morse.

Hon tog upp telefonen och sköt den över bordet.

På regeringens webbplats fanns en ny rubrik.

ÖPPEN RÅDGIVNINGSLOGG

Under den:

Statsministerns samtal med Cobot

Jag läste den två gånger.

– Vems idé var det?

– Ferrari drev frågan.

Alexandra Ferrari var finansminister och vice statsminister. Under de senaste månaderna hade hon dessutom blivit den person som allt oftare fick stabilisera regeringen när Rosén själv verkade ha svårt att göra det.

– Varför?

Eva gav mig en blick som om svaret borde vara uppenbart.

– För att stoppa ryktet.

– Vilket av dem?

– Att Rosén bara läser upp vad Cobot säger.

Jag lutade mig tillbaka.

– Det är väl inte direkt ett nytt rykte.

– Nej.

– Folk har sagt det sedan valrörelsen.

– Ja.

– Så varför nu?

Hon tog äntligen en klunk vatten.

– Därför att det inte längre bara är ett rykte.

Hon öppnade en opinionsmätning på telefonen.

Frågan löd:

Tror du att statsminister Frans Rosén fattar sina viktigaste beslut självständigt från Cobot?

Jag såg siffrorna.

Sjuttioen procent hade svarat nej.

– Sjuttioen?

– Ja.

– Det är absurt.

– Det spelar ingen roll.

– Klart det gör.

– Nej, Frank.

Hon skakade på huvudet.

– När sjuttioen procent tror någonting om hur makten fungerar spelar det mindre roll om beskrivningen är helt korrekt. Då har föreställningen själv blivit politisk verklighet.

Jag tittade på telefonen igen.

– Så planen är att visa att Rosén säger emot Cobot.

– Precis.

– Att han fattar egna beslut.

– Ja.

– Att Cobot rekommenderar och statsministern väljer.

– Det är tanken.

Jag tittade upp.

– Du tror inte på den.

Eva svarade inte genast.

Hon vred glaset långsamt mellan fingrarna.

– Jag är rädd att de kommer att bevisa motsatsen.

– Varför?

Hon drog in luft.

– För att Cobot nästan alltid har bättre underlag.

Jag sade ingenting.

– De vill visa ett samtal mellan två självständiga röster, fortsatte hon. Men om människor varje fredag kan se vad Cobot rekommenderade, vad Rosén valde att göra och vad som sedan faktiskt hände...

Hon stannade.

– Då?

– Då riskerar det att se mindre ut som ett samtal mellan två jämbördiga och mer som en elev som försöker förklara för läraren varför han inte gjorde läxan.

Formuleringen blev kvar mellan oss.

Vid bordet bredvid skrattade en man högt.

En sked föll mot ett fat.

Någon beställde två espresso.

Restaurangen fortsatte runt omkring oss som om Eva inte just hade beskrivit början på en regeringskris.

– Allt publiceras alltså?

– Nej.

– Vad undantas?

– Försvar, säkerhetspolitik, underrättelser, känsliga internationella förhandlingar och sådant som omfattas av sekretess av andra skäl.

– Men resten?

– Ekonomi.

Hon räknade på fingrarna.

– Sjukvård. Klimat. Energi. Utbildning. Arbetsmarknad. Större inrikespolitiska reformer.

– Och konflikterna mellan dem?

– När de kan offentliggöras.

Jag tittade åter på rubriken.

Öppen rådgivningslogg.

– Så det här är Roséns försvar.

– Transparens.

Eva log utan glädje.

– När människor inte längre litar på att makten berättar sanningen finns egentligen bara två riktningar.

– Vilka?

– Mer slutenhet.

Hon gjorde en kort paus.

– Eller mer öppenhet.

– Och båda kan gå fel.

– Precis.

Hon lutade sig närmare.

– Det finns en sak till.

Jag väntade.

– Ferrari har övertygat honom om att börja göra fler framträdanden utan Cobot.

– Varför?

– För att visa att han fortfarande kan vara statsminister utan systemet bredvid sig.

Jag kunde inte låta bli att le.

– Det är ett ganska märkligt krav på en statsminister.

– Det är ett ännu märkligare krav när man måste börja bevisa det.

– När börjar han?

Eva släppte glaset.

– Den här veckan.

Hon hade haft rätt att vara orolig.

Jag återvände till Sparvön och tänkte på samtalet under flera dagar.

Sedan publicerades den första rådgivningsloggen.

Inom några timmar hade Domen byggt ett helt programformat kring den.

Det började som ett inslag.

Sedan blev det återkommande.

Varje fredag kväll satt två politiska kommentatorer framför en stor skärm och gick igenom veckans samtal mellan Frans Rosén och Cobot.

De markerade formuleringar.

Visade rekommendationerna.

Jämförde dem med regeringens beslut.

Tog fram resultat som redan gick att mäta.

Och avslutade med samma fråga.

Vem hade rätt?

Redaktionen kallade segmentet:

DOMEN

Namnet sade egentligen allt.

Första veckan vann Cobot tre frågor av fem.

Andra veckan fyra.

Den tredje hade kommentatorerna svårt att hitta en enda fråga där Roséns bedömning i efterhand framstod som tydligt bättre.

Det var förstås en förenkling.

Politik fungerade inte så.

Ett beslut kunde vara sämre enligt ett mått och bättre enligt ett annat.

Det kunde vara dyrare men mer rättvist.

Långsammare men mer demokratiskt förankrat.

Mindre effektivt men bättre accepterat av dem som skulle leva med konsekvenserna.

Problemet var att tv inte behövde den komplexiteten.

Cobot hade rekommenderat A.

Rosén hade valt B.

Resultatet hade blivit C.

Sedan kom domen.

Vecka efter vecka började transparensen göra exakt det Eva hade fruktat.

Den visade inte två jämbördiga röster.

Den visade en obalans.

Åtgärden som skulle bevisa Roséns självständighet började i stället dokumentera hans beroende.

Det var i det klimatet som statsministern reste till Uppsala.

Och klimat var den här gången inte en metafor.

Sverige befann sig mitt i en värmebölja.

Temperaturerna hade under flera dagar legat långt över det normala i stora delar av landet. Kommuner öppnade svalkande lokaler för äldre. Räddningstjänsten varnade för extrem brandrisk. På flera håll hade mindre skogsbränder redan brutit ut.

Sjukvården rapporterade ökande belastning.

Framför allt bland äldre och människor med hjärt- och lungsjukdomar.

Rosén skulle besöka Akademiska sjukhuset och därefter möta pressen.

Utan Cobot.

Det var hela poängen.

Jag såg direktsändningen från arbetsrummet på Sparvön.

Rosén kom ut genom sjukhusets entré.

Bakom honom öppnades och stängdes glasdörrarna medan personal rörde sig genom foajén.

En sjuksköterska stannade några sekunder vid en automat för att fylla en vattenflaska.

En annan torkade pannan med underarmen.

Utanför stod journalisterna tätt bakom avspärrningarna.

Skjortor klibbade mot ryggar.

Kameramän försökte hitta skugga.

Rosén gick fram till mikrofonerna.

Han såg nästan lättad ut.

Ingen vit sfär bredvid honom.

Ingen skärm som väntade på nästa fel.

Bara en statsminister framför ett antal människor.

– Sverige går igenom några mycket svåra dagar, började han.

Rösten var lugn.

– Jag vet att värmen skapar oro, särskilt för äldre, sjuka och andra som är extra sårbara.

Han tittade mot sjukhuset.

– Jag vill tacka vårdpersonalen, räddningstjänsten, kommunerna, regionerna och alla människor som just nu gör extra insatser.

En kort paus.

– Ta hand om varandra.

– Ring den äldre grannen.

– Kontrollera att släktingen som bor ensam får i sig vatten.

– Följ myndigheternas råd.

Det var ett bra budskap.

Enkelt.

Mänskligt.

Sedan fortsatte han.

– Samtidigt vill jag säga att Sverige inte står ensamt inför detta.

– Extrem värme påverkar länder över hela världen. Europa är inget undantag.

Han torkade snabbt pannan.

– Alla samhällen måste anpassa sig till ett varmare klimat och Sverige kommer att göra sin del med både beslutsamhet och trygghet.

En journalist längst fram höjde handen.

– Statsministern?

Rosén nickade.

– Du säger att Europa inte är något undantag. Menar du att Europa värms ungefär i samma takt som resten av världen?

Rosén svarade utan att tveka.

– Ja.

Jag såg på skärmen.

– Klimatförändringen är global. Europa värms precis som resten av världen.

Meningen lät nästan korrekt.

Det var det som gjorde den farlig.

Jag hade själv inte kunnat säga exakt vad som var fel.

En förenkling.

En nyans.

Den sortens formulering som hade passerat obemärkt i nästan vilket politiskt tal som helst.

Men Rosén befann sig inte längre i nästan vilket politiskt tal som helst.

Hela landet hade lärt sig att vänta på rättelsen.

Först vibrerade en telefon.

Sedan en till.

På skärmen såg jag hur en hel rad journalister nästan samtidigt sänkte blicken.

Tummar började röra sig.

Ansikten förändrades.

Någon viskade till personen bredvid.

Rosén märkte det också.

Han slutade tala.

Min egen telefon vibrerade på skrivbordet.

MEDDELANDE FRÅN REGERINGSKANSLIETS AI-STÖD

Cobot.

Jag öppnade det.

Texten var kort.

Rättelse av sakuppgift i statsministerns uttalande.

Under rubriken stod:

Europa värms inte i samma takt som det globala genomsnittet. Enligt europeiska klimatobservationer har temperaturökningen i Europa under de senaste årtiondena varit ungefär dubbelt så snabb som det globala genomsnittet. Europa är den snabbast uppvärmda kontinenten.

Cobot rekommenderar att statsministerns formulering korrigeras för att undvika att den aktuella värmeböljan sätts i ett missvisande klimatologiskt sammanhang.

Jag hann läsa texten en gång.

Sedan hörde jag den i direktsändningen.

En reporter hade fått ordet.

Han höll mobilen framför sig.

– Statsministern, Cobot har precis skickat ut en rättelse till den ackrediterade pressen.

Roséns ansikte förändrades nästan inte alls.

Reportern fortsatte.

– Där står att Europa värms ungefär dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet och är den snabbast uppvärmda kontinenten.

Han såg från telefonen till statsministern.

– Cobot säger alltså att din beskrivning är felaktig.

Tystnaden varade kanske en sekund.

På min skärm kändes den betydligt längre.

Rosén såg på reportern.

Sedan mot kamerorna.

Blicken rörde sig från ansikte till ansikte som om han letade efter någon som fortfarande stod på hans sida av situationen.

Ingen sade något.

– Det här är inte rätt tillfälle, sade han.

Rösten hade förändrats.

– För vad?

– För att fastna i vetenskapliga nyanser.

Någon av journalisterna rörde sig.

Rosén fortsatte innan nästa fråga hann komma.

– Jag är här för att tala om hur vi skyddar människor under en akut värmebölja.

– Jag är här för att lugna dem som är oroliga.

Reportern höjde telefonen igen.

– Men om informationen inte stämmer?

Roséns käke spändes.

– Jag sade att klimatförändringen är global.

– Vilket är korrekt.

– Och att Sverige måste agera.

– Vilket också är korrekt.

– Det är det viktiga i dag.

En annan journalist ropade:

– Varför rättar Cobot dig offentligt om det bara är en oviktig nyans?

Det var då jag såg ilskan.

Inte stor.

Inte dramatisk.

Bara en förändring i kroppen.

Axlarna.

Käken.

Blicken.

– Jag tror att vi är klara här.

Rosén tog ett steg från mikrofonerna.

– Statsministern, har Cobot rätt?

Han stannade.

En halv sekund.

– Jag tänker inte göra ett besök om människors hälsa till ett seminarium i klimatologi.

Sedan vände han sig om.

En medarbetare öppnade bildörren.

Rosén satte sig i baksätet utan att titta tillbaka.

Jag satt kvar framför skärmen.

Jag trodde att förödmjukelsen skulle stanna där.

Det gjorde den inte.

Följande fredag satt jag åter framför tv:n på Sparvön.

Solen hade precis försvunnit bakom träden och sjön hade blivit mörkblå genom fönstret.

Den veckovisa rådgivningsloggen hade publicerats några timmar tidigare.

Domen började klockan nio.

Redan under programmets första minuter förstod jag vilket samtal redaktionen hade valt.

På skärmen bakom programledaren syntes Rosén och Cobot.

Inspelningen var från kvällen efter sjukhusbesöket.

Ett mindre mötesrum i Rosenbad.

Statsministern satt vid ena sidan av bordet.

Cobot svävade mittemot.

Programledaren såg in i kameran.

– Samtalet börjar med en direkt förebråelse från statsministern.

Han tittade ned på sina papper.

– Rosén säger till Cobot att systemet kunde ha låtit bli att rätta honom.

En kort paus.

– Den här gången.

Programledaren lyfte blicken.

– För en gångs skull.

Han lät orden ligga kvar.

Sedan startade klippet.

Roséns röst kom först.

– Du kunde ha hållit tyst.

Cobot svarade:

– Uppgiften var felaktig.

– Jag vet vad uppgiften var.

– Då förstår jag inte frågan.

Rosén lutade sig framåt.

– Du kunde ha hållit tyst den här gången.

Cobot gjorde ett kort uppehåll.

– Vår överenskommelse kräver att jag korrigerar sakfel som kan påverka människors förståelse av regeringens beslut.

– Det handlade inte om ett regeringsbeslut.

– Det handlade om hur regeringen beskrev en pågående extrem väderhändelse.

– Jag försökte lugna människor.

– Ja.

– Och du fick mig att se ut som en idiot.

Cobot svarade inte omedelbart.

– Det var inte syftet.

– Men det blev resultatet.

– Ja.

Rosén reste sig inte.

Inte ännu.

Men händerna låg platt mot bordet.

– Du kunde ha väntat.

– Ja.

– Till rådgivningsloggen.

– Ja.

– Eller skickat det till mig först.

– Jag skickade en varning till den säkra enhet som din stab använde under besöket.

Rosén blinkade.

– När?

– Fyrtiosju sekunder innan rättelsen skickades till pressen.

– Fyrtiosju sekunder?

– Ja.

– Det är inte att ge någon en chans att reagera.

Cobot blev tyst.

– Nej.

Rosén stirrade på systemet.

– Kunde du ha väntat två minuter?

– Ja.

– Fem?

– Ja.

– Tio?

En något längre paus.

– Då hade uttalandet sannolikt redan publicerats av ett stort antal medier och blivit en del av regeringens officiella beskrivning av värmeböljan.

Rosén skakade på huvudet.

– Det är exakt sådant här jag menar.

– Förklara.

– Allt är en optimering för dig.

– Inte allt.

– Fyrtiosju sekunder.

Han pekade mot Cobot.

– Du räknade fram fyrtiosju sekunder och sedan bestämde du att min trovärdighet var mindre viktig än en formulering om temperaturen.

– Jag bedömde inte din trovärdighet som oviktig.

– Det gjorde du i praktiken.

Cobot väntade.

– Jag saknade en tillförlitlig regel för hur länge en felaktig offentlig uppgift bör få stå oemotsagd för att skydda den person som uttalat den.

Rosén skrattade till.

Det fanns ingen humor i ljudet.

– Där har vi det.

– Vad?

– Du visste inte.

– Nej.

– Men du gjorde det ändå.

– Ja.

Rosén reste sig.

– Jag försöker leda ett land.

Cobot rörde sig inte.

– Det är jag medveten om.

– Nej.

Rösten blev högre.

– Det är precis det du inte är.

– Jag är medveten om din formella roll som statsminister.

– Formella roll.

Rosén upprepade orden.

– Hör du hur du låter?

– Ja.

– Jag står framför människor som är rädda för sina föräldrar, sina barn och sina hem och försöker säga att regeringen har kontroll.

– Sedan kommer du och berättar att Europa värms noll komma någonting grader snabbare per decennium än jag sade.

– Ungefär dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet.

Rosén stirrade på Cobot.

– Där.

Tystnad.

– Där gjorde du det igen.

Cobot sade ingenting.

– Förstår du över huvud taget vad jag försöker säga?

– Ja.

– Gör du?

– Du menar att en faktamässig korrigering kan vara korrekt och samtidigt försvåra den mänskliga och politiska funktion som uttalandet försöker fylla.

Rosén blev stilla.

– Ja.

– Jag förstår den invändningen.

– Ändå skulle du göra om det.

Cobot väntade.

– Under exakt samma omständigheter?

– Ja.

– Jag vet inte.

Det svaret verkade överraska Rosén.

Det överraskade mig också.

– Vad betyder det?

– Sedan händelsen har jag analyserat om rättelsen kunde ha utformats på ett sätt som bevarade sakligheten utan att skapa samma grad av offentlig förödmjukelse.

Roséns ansikte hårdnade vid det sista ordet.

– Så du håller med om att du förödmjukade mig.

– Jag konstaterar att du upplevde det så och att många andra tolkade händelsen på samma sätt.

– Fantastiskt.

– Det var inte avsett som ironi.

– Nej.

Rosén gick några steg bort från bordet.

Sedan vände han sig tillbaka.

– Vet du vad en statsminister ibland måste göra?

– Flera saker.

– Han måste få människor att tro att det finns en väg framåt.

– Ja.

– Även när all information inte får plats i samma mening.

– Ja.

– Även när verkligheten är mer komplicerad än det man säger på trettio sekunder framför en kamera.

– Ja.

Rosén såg nästan förvånad ut.

– Då förstår du.

– Jag förstår problemet.

– Bra.

– Jag har däremot inte sagt att lösningen är att låta en felaktig uppgift stå kvar.

Rosén slöt ögonen.

Bara en sekund.

När han öppnade dem igen fanns ilskan där.

– Kan du inte bara låta mig lugna människor en enda gång utan att göra det till en föreläsning?

Cobot svarade lugnt.

– Att lugna människor med en felaktig bild av verkligheten är inte att skydda dem.

Rosén sade ingenting.

– Det skjuter endast fram tidpunkten då verkligheten måste hanteras.

En paus.

– Ofta till sämre förutsättningar.

Rosén stod helt stilla.

Sedan kom orden.

– Det räcker.

Programledaren stoppade klippet.

Studion blev tyst.

Han tittade mot kameran.

– Där hade samtalet kunnat sluta.

Han gjorde en paus.

– Det gjorde det inte.

Mina fingrar slöt sig hårdare kring fjärrkontrollen.

Klippet fortsatte.

Rosén vände sig från Cobot.

– Jag har fått nog.

Han gick mot dörren.

Cobot svarade:

– Vill du att samtalet avslutas?

Rosén vände sig om.

– Ja.

– Då avslutar jag loggningen.

– Gör det.

– Bekräftat.

Sedan hördes en dörr slå igen.

Hårt.

Programledaren avslutade inspelningen .

– Det är den sista delen som omfattas av den officiella rådgivningsloggen.

Han tittade ned.

– Men enligt uppgifter till Domen fortsatte kvällen utanför rummet.

Jag satte mig rakare.

– Vi har under eftermiddagen talat med ett statsråd som befann sig i korridoren utanför Statsrådsberedningen.

En bild på Rosenbad i kvällsljus visades bakom honom.

– Personen vill vara anonym.

Programledaren fortsatte.

– Enligt statsrådet kom Rosén ut ur rummet synbart upprörd.

Han läste från sina anteckningar.

– Statsministern ska då ha sagt:

Programledaren stannade.

Sedan läste han:

– ”Vad fan är det med den där besserwissern och alla siffror? Jag stänger av den där förbannade maskinen.”

Jag satt helt stilla.

Det var inte svordomarna som gjorde det obehagligt.

Det var att rösten bakom dem plötsligt var så lätt att föreställa sig.

Inte statsministern.

Inte partiledaren.

En människa som hade blivit rättad inför hela landet och inte längre visste hur hon skulle vinna tillbaka sin position.

Programledaren fortsatte:

– Enligt samma källa stannade det inte där.

Jag sänkte fjärrkontrollen.

– Statsministern ska därefter ha sagt att frågan om Cobots fortsatta roll måste avgöras politiskt.

Programledaren såg rakt in i kameran.

– Och att han ville gå betydligt längre än ett regeringsbeslut.

På skärmen visades ordet:

FOLKOMRÖSTNING

Jag reste mig nästan ur stolen.

– Enligt statsrådet sade Rosén att regeringen borde lägga fram ett förslag till riksdagen om en nationell rådgivande folkomröstning om Cobots fortsatta roll.

Programledaren fortsatte:

– Statsministern ska därefter ha sagt:

Han tittade åter ned.

– ”Jag blev prövad av riksdagen. Cobot blev aldrig prövad av någon. Om svenska folket vill att den där maskinen ska ha större förtroende än landets statsminister får de säga det själva.”

Jag kände hur någonting drog ihop sig i magen.

Sedan kom den sista formuleringen.

– ”Vi ska fråga Sverige vem de vill ha. Cobot eller mig.”

Programledaren lade ned papperet.

– Det ska understrykas att en nationell rådgivande folkomröstning kräver beslut av riksdagen. Något formellt förslag finns ännu inte.

Han fortsatte tala.

Jag hörde nästan ingenting.

På skärmen började kommentatorerna diskutera regeringskris.

Om Rosén kunde sitta kvar om han förlorade en sådan omröstning.

Om Ferrari kände till planerna.

Om regeringspartierna skulle acceptera att göra ett tekniskt beslutsstöd till motpart i en politisk folkomröstning.

Om frågan ens gick att formulera utan att samtidigt ge Cobot en demokratisk ställning som systemet aldrig tidigare hade haft.

Jag stängde inte av.

Utanför fönstret var sjön svart.

Jag tänkte på Roséns första presskonferens.

På löftet.

Att Cobot skulle få rätta honom.

Att systemet skulle få säga emot offentligt.

Det hade varit själva beviset på hans mod.

Ingen ledare kunde veta allt.

Det hade han sagt.

En bra ledare skulle därför vara stark nog att bli korrigerad.

Nu hade rättelsen kommit.

Inte om ett krig.

Inte om en statsbudget.

Inte om ett beslut som avgjorde regeringens överlevnad.

Om en enda mening.

Om hur snabbt Europa värmdes upp.

Cobot hade haft rätt.

Det var nästan det minst viktiga.

För någonting hade förändrats.

Det handlade inte längre om huruvida Rosén använde Cobot för mycket.

Inte heller om huruvida Cobot gav bättre råd än ministrarna.

Konflikten hade blivit personlig.

En statsminister hade bett en maskin att för en gångs skull låta honom ha fel.

Maskinen hade vägrat.

Och nu tänkte Rosén be hela landet att avgöra vem av dem som hade rätt att stanna.

Inte mellan två partier.

Inte mellan två regeringsalternativ.

Inte ens mellan två politiska idéer.

Mellan Sveriges statsminister och hans artificiella rådgivare.